Har under senaste tiden funderat över en sak, som faktiskt inte så farligt ofta besvärar min tankar. Nämligen att ta ansvar. Jag är 19 år, studerar på en ny ort. Bor i egen lägenhet och sköter min egen ekonomi. Låter i mina, och troligen många andras öron, som att jag redan bär ett ansvar över mitt eget liv, men själv är jag inte alltid så säker om saken. I större ekonomiska beslut konsulterar jag alltid först med både Alexander och med min familj. Jag har ingen aning om hur man sköter med försäkringar och andra pappersgrejer, där får jag alltid be om hjälp av mamma. Jaa, om sanningen skall fram har jag ännu i dagens läge ingen aning om hur vår tvättmaskin fungerar. Så egentligen, trots ansvaret över mitt eget liv kan jag verkligen inte säga att jag ännu idag är fullt så ansvarsfull som jag borde. Men sen igen, tyder inte även det på ansvar att du vågar be om hjälp med saker?
Om mindre än tre veckor prövas min ansvarsfullhet på största möjliga viset - jag skall nämligen ta fullt ansvar över ett till liv. Jag som just och just kan ta ansvar över mitt eget liv. Dock talar vi ju inte om ett annat människoliv, men endå ett lika värdefullt ett, nämligen en lite kattunge. En mycket efterlängtad sådan.
Vissa stunder är jag livrädd, hur skall jag klara av att ta hand om ett litet liv? Tänk om jag misslyckas? Ser med jämna mellanrum mardrömmar om hur jag glömmer att mata hundarna hemma i Karis, och glömmer dem i sina burar i dagar. Helt bisarrt såklart, men endå känns det då som att jag inte klarar av ansvaret.
Men dessa stunder är det bara att tänka positivt och tro på sig själv, tro att man kan. För med så mycket kärlek som jag känner för denna lilla krabat så kommer nog ansvaret automatiskt. Och med Alexander vid min sida skall det gå hur fint som helst. Lilla kissen kommer få det bästa tänkbara hemmet, och en älskande mamma och pappa (eller husse och matte, haha...). Vi längtar tills du kommer, lillen♥
 |
| 20 dagar...♥ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar