Denna måndag kväll sitter jag hopkrupen i min säng, under täcket, i min pojkväns t-skjorta. Som många andra kvällar. Denna måndag, den sjunde i första tvåtusentretton, skiljer sig dock från de andra. Det är nämligen idag som min pojkvän blev grön. Rekryt. Stor dag, stora förändringar. Kommer minnas denna dag länge, för det har både varit tungt, spännande och lättsamt. Varför det känns tungt behöv jag väl inte ens nämna. Att ens andra halva säger hejdå, isoleras och du inte alls vet hur han har det, det är den värsta känslan i världen. Vad tänker han? Vad tycker han? Hur mår han? Är allting bra? Dessa frågor kommer ta upp en stor del av min vakna tid nu i (hoppeligen endast) 165 dagar.
Nedräkningen tills denhär dagen har varit tung och allt för snabb. Ville bara trycka på Pause, leva i stunden och njuta av sällskapet. Av honom.
Jag vill ha honom här just nu, men jag kan inte. Endast vetskapen om det tär på mig. Och på honom. Saknaden är stor och mängden tårar likaså. Längtan att få se honom igen är dock det jag lever för. Min man.
Men hela upplevelsen har varit spännande för oss båda. Att inhandla allting han kan tänkas behöva. Att förbereda, få vara en del av det. Att veta, att även jag spelar en viktig roll. Idag rykte dessutom det välkända håret. Men min fina pojkvän är kvar, lika snygg och fin som alltid.
Vad är det då som får mig att le när jag tänker på hela upplevelsen? För ingen kan påstå, att denna tid skulle vara endast deppig och negativ. Jag glädjs åt tanken på att han får uppleva något helt nytt och spännande, lära sig nytt inför livet och lära känna nya människor. Jag glädjs åt tanken på att varje dag är en dag närmare tills vi ses igen. Jag glädjs till och med åt saknaden, för det är den som gör vårt förhållande hårt som stål. För vi vet att vi har varandra, någon som väntar på en. Stöttar en. Älskar en. Så jag tänker på detta som något gott för Alexander, för han behöv inte oroa sig för mig, för jag klarar mig. För jag har honom. Jag finns här alltid.
 |
| Du och jag i vått och torrt. Du och jag. |
3 kommentarer:
Tänkte bara kommentera då jag vet precis hur det känns. Det känns förjävligt när ens kille sticker in i militären, men tro mig, det kommer gå bra! Det är tufft i början, men efter de två första veckorna börjar de löpa. De slipper rätt ofta ut därifrån och man börjar uppskatta de stunder man får tillsammans på ett annat sätt. Och sen plötsligt har det gått ett halvt år och han slipper ut, förevigt.
Och jag tror att ni kommer klara det bra, inga problem! :)
Sofia:
Jag tänkte faktiskt på dej o Tobias här vid ett tillfälle, ni har ju faktiskt gått igenom dethär ni! Jag tror också att de e dehär första veckorna som är värst, då man inte vet riktigt något vad som händer och hur det är... De tror jag också, att man börjar uppskatta sin tid tillsammans mera :) Jag hoppas dehär halva året går snabbt bara! :)
Många tycker att armé perioden är tung och jobbig, vilken den visserligen är.. Man träffar personen i fråga mycket mindre, och med deras tuffa schema håller mindre kontakt.. Men för att inte fokusera på det negativa allt för mycket är det bra att ta det hela med en positiv attityd, vilket ni båda verkar ta det :-) Den tid man träffas uppskattar man och värderar mycket bättre, och tycker själv förhållandet förstärks! Halvåret/Året går sist och slutligen fort då man vet att han har det bra och trivs där!
Skicka en kommentar