Halvvägs är passerat, nu blåser det bara medvind - militärupdate

Idag är det 72 dagar kvar tills Alexander blir hemförlovad. 72 dagar kvar tills jag får min bättre hälft tillbaka. Nu när vi passerat halvvägs tänkte jag dela med mig av lite tankar och funderingar kring allt vi gått igenom hittills. 

Första tre veckorna utan Alexander var ett helvete. Den årliga vinterdepressionen kom inte heller vid ett alltför passande tillfälle, och allting kändes galet. Jag visste dock att allting skulle vända och bli bra igen, så jag fortsatte kämpa på.

Det har gått i perioder. Vissa dagar känner jag mig starkast i välrden, som om jag kunde klara vad som helst. Andra dagar vill jag helst av allt gråta mig till sömns och vakna den 20:e juni. Oftast känns det nog helt överkomligt, för jag vet att vi har ett starkt förhållande och en framtid tillsammans.

Söndagkvällen har blivit ett hatobjekt för mig. När det är dags att säga hejdå klamrar vi oss fast i varann och ingendera släpper taget. Jag upprepar gång på gång att han skall stanna. Tårarna rinner och rösterna darrar. Då känns allt totalt hopplöst. Men ju närmare fredag vi kommer, desto mer lättar det.

Nu låter det som att jag bara deppar om dagarna. Tvärtom, jag ser möjligheter, möjligheten att fokusera på mig själv, möjligheten att satsa på mitt förhållande och möjligheten att drömma. Om 72 dagar kommer Alexander ut för gott. Vi har en sommar tillsammans. Vi skall fira vår två-årsdag. Vi skall resa till Sverige på minisemester. Vi skall till Vasa på friidrottstävling. Framför allt så skall vi påbörja ett gemensamt liv. Vi skall flytta ihop, bli sambon. Vad framtiden sedan för med sig återstår att se, men jag vet, att med Alexander vid min sida blir allt rätt. Det handlar bara om oss. Dig och mig. 

Detta lilla brev gjorde min kväll. Jag älskar honom så otroligt.

Det finaste jag har.