himlens finaste ängel

Jag minns ännu när jag var liten, och någon frågade mig vem den coolaste människa jag känner är. Jag svarade alltid moppa, mammas morfar. Trots din ålder var du alltid så pigg och hurtig, och jag älskade att sitta i köket och lyssna på dina historier från krigstiden. Jag har aldrig gillat historia, men det du berättade var det mest fascinerande jag någonsin hört. Och alltid då jag fick chansen så återberättade jag dina historier till alla jag kände. Ibland kunde jag och min syster gnälla på mamma i en evighet för att vi skulle kunna komma och hälsa på dig. Du bjöd oss alltid på godis och en massa gott, medan vi satt i köket och talade, medan radion hördes i bakgrunden. Kanske du också tog med oss till din snickarbod, och visade dina senaste kreationer. Du var så duktig och jag och syster var alltid så nyfikna att se dina projekt och pyssel.

Bäst minns jag alla dina födelsedagar. De råkade alltid vara härliga sommardagar just då, och vi satt med släkten ute och åt jordgubbar med vaniljglass och vispad grädde. Jag minns att alla var så glada, skrattade och pratade glatt med varann. Det är min definition på sommar, än idag.

 Jag var, och är fortfarande, så otroligt stolt över dig, min kära moppa.

Fastän dina andetag långsamt upphörde,

och ditt hjärta slutade slå,

det betyder inte ändå att du är borta,

hos mig lever du kvar föralltid.