Baksidan av det hela

Idag under mitt hopp/löppass kändes allt för första gången hopplöst. Som att inget mer kunde göras. Slut på det hela.

Första ordentliga hoppen på evigheter. Och vänster ben bara svek. Höll inte alls. Varje steg bara sjönk igenom. Det gjorde inte ont, inte alls, det bara inte funkade. Jag vet att jag har kraft i mitt baklår, men det verkade som att låret inte visste om det. Och då mindes jag vad både kirurgen och fysioterapeuterna sagt om att nervsystemet efter en operation inte fungerar som vanligt. Att nervimpulserna inte går helt rätt till baklåret efter en operation. Jag hade inte tänkt på det, då det inte påverkat mig under lätt träning och vardagsliv, men nu fick jag verkligen känna på det. Fastän allt hade en helt logisk förklaring trots allt grät jag. Grät för att jag inte kände att jag någonsin skulle kunna hoppa normalt igen. Att det aldrig skulle kännas bra mer. 

Dessutom är jag konstant rädd. Rädd att mitt baklår skall smälla pånytt. Enligt läkaren krävs det vikten från en personbil för att dra isär mitt titanfäste i muskeln, och för det krävs en ny olycka (under hög intensitet). Men i mitt huvud kan det brista när som helst. 

För stunden är jag verkligt tacksam att jag valt den yrkeslinje jag valt. Det har gett mig helt ny förståelse gällande min skada, och en brinnande lust att verkligen få det att funka. Trots dessa hopplösa dagar vill jag mer än något annat kunna hoppa tresteg för fullt igen. Jag skall ännu hårdare än förr jobba med nervsystemet för att få mitt baklår att förstå vad mitt huvud redan vet. Jag skall inte ge upp. Aldrig.

Never stop training if you wanna be a hero.