Tänkte ta och svara/reagera på ovanstående kommentar, som fanns under detta inlägg. För det första, ja arméperioden är tung och tärande. Jag har inte sett A på en och en halv vecka, inte sovit bredvid honom på två. Från att ha en rutin att varje vecka sova över en gång och träffas annars två till tre, så känns denna lilla rubbning i rutinen jobbig. Vad någon kanske där just lade märke till var att jag sa att vi träffas endast tre gånger i veckan i princip. Vi har alltid haft det så, sedan över ett år tillbaka, Undantag är loven, då det kan bli lite mer. Och när jag nu en gång endå svarar på detta så kan jag säga till alla dem, som tror att vårt förhållande skulle vara dåligt p.g.a. detta, att det inte är så. Snarare tvärtom.
Före Atte ryckte in var vårt förhållande starkare än någonsin. 100 procentig tillit, stöttande (därav också att vi inte kan ses varje dag heller, min träning) och härliga känslor, Och så blev det "hejdå" och mittiallt är det en port mellan oss. Dessutom är jag van vid att vilken tid på dygnet som helst ta kontakt med honom, och nästan alltid få svar. Nu sitter jag med en massa tankar i huvudet vid midnatt, och vet att svaret kommer först nästa kväll. Jobbigt, jobbigt.
Men. I och med allt detta har varenda eviga ett ord fått en mening, och stunderna då vi kan höras på kvällen är hela dygnets höjdpunkt. Som anonym sa, så skall man inte fokusera på det negativa, utan se hela detta som en positiv upplevelse. Saknad är nyttigt, stunderna tillsammans mycket mer värdefulla, känslorna äkta. Dessutom trivs Atte i det gröna och jag har börjat få en hel del gjort här hemma. Klart han saknar bort, och klart jag saknar honom, men dethär är verkligheten idag, och dessutom ingen helt dålig sådan. Och ja, vårt förhållande har ytterligare stärkts massor. Känslorna gentemot honom är så starka, att jag inte finner något behov att gråta. För jag vet att han finns där, han tänker på mig och snart ses vi. Oavsett hur lång hans tid sen sist och slutligen blir i Dragsvik, så kommer jag se det från den ljusa sidan. Kärleken övervinner allt, helt enkelt.
1 kommentar:
hejhej:) riktigt kul blogg du har. men jagndrar hur många gånger du tränar i veckan + vad och hur du tränar:)?
Skicka en kommentar